Funderingar kring "dessa underbara barn"
Hej igen,
Måste bara få berätta en "skön" historia som en mamma till en av Magdas klasskompisar i åk 1 berättade för mig igår.
- "Vet du om att du har en undebar dotter" började hon samtalet med.
- "Ja, vad har hon nu hittat på svarade jag", i tron att Magda gjort något bus. Men icke! Snarare tvärtom!
Åsa, som mamman heter, berättade då att hon som vanligt kommit till skolan för att lämna sin Emil.
Framme i korridoren till klassrummet stötte hon till ett av barnen med Emils ryggsäck.
När hon sedan skulle vända sig om och be om ursäkt råkade hon kliva Magda på foten precis efter det att Magda tagit av sig vinterstövlarna.
- "Men fy hur jag bär mig åt" utbrast Åsa. - "Usch, det här kommer nog att bli en usel dag", fortsatte hon.
Då tittade Magda lite förskräckt på henne och sa; -"Men om du får en kram så blir den nog inte så usel". Varpå hon gick fram till Åsa och gav henne en STOR KRAM!
Ibland blir man bara såå glad! Dessa underbara barn! Så spontana, så härliga!
När jag senare på kvällen frågade Magda om denna lilla solskenshistoria så sa hon att hon tyckte så synd om Åsa och att hon var värd en kram!
- "Och pappa, vet du vad"? -Åsa, sa att den var värd hundratusen pojäng" (hon menar naturligtvis poäng men har alltid sagt pojäng, det lilla trollet). - "Tänk, hundratusen pojäng"!
Gissa vem som fick en stor kram efter detta!
Sensmoral: Ser ni någon stressad mamma som ni tycker behöver en kram, tveka inte!
Vi hörs!
P.S. Undrar just om Magda vill ge några av alla sina pojäng till LIF? 30 till kvalserien skulle räcka gott och väl!
